Hej igen!
Det var några månader sedan jag var aktiv här senast. Tiden går fruktansvärt fort så här års och när det inte är motorcykeltävlingar i kalendern så är det full fart på det ordinarie arbetet eller i livet i stort. Tillvaron består ju tyvärr inte bara av MC-körning utan ibland tränger sig verkligheten på i form av gräsmattor som måste klippas, redskapsbodar som måste målas om m.m. Ja, ni läsare känner säkert till problemet.
Sedan jag skrev senast har jag inte bara hunnit med att bli nia i Isle of Man TT utan också putsa mitt personliga varvrekord runt den 6 mil långa banan på ön till 195 km/h i snitt. Dessutom har jag hunnit prova på rollen som dödsryttare, d.v.s. köra i tunna på Kiviks marknad med William Arnes Motorcirkus, men det är historier jag får berätta i vinter när tiden förhoppningsvis räcker till lite bättre.
Det här inlägget är tänkt att handla om återuppväckelsen av begreppet ”Swedish TT” som var namnet på den deltävling i road racingens GP-VM som gick av stapeln på svensk mark fram till och med 1990. I år återlanserades begreppet men avsåg då den deltävling i Europamästerskapen i Classic road racing som Anderstorp-banan stod värd för i början på juli.
För egen del hade jag tre hojar som ställdes till mitt förfogande inför tävlingshelgen. Först och främst den Matchless G50-motoriserade Seeley som jag fått låna av Ingemar Olsson sedan han införskaffade den 2008. Jag brukar kortfattat beskriva den som privatförar-alternativet i Moto GP:s 500-klass i slutet på 60-talet när encylindriga stora fyrtaktare egentligen redan var chanslösa mot multicylinder-motorer och tvåtakts-armadan som var på stark frammarsch. Seeleyn som egentligen lider av effekthandikapp kan dock göra sig gällande på kurviga banor tack vare sitt fantastiska chassi och sin låga vikt. I Anderstorp genomförde jag fredagsträningen med gott resultat bara för att upptäcka att hojen vägrade starta till tidsträningen på lördagmorgonen. Ingmar och Lasse gjorde ett strongt arbete med att byta hela tändsystemet. Lördagens race gick dock om intet men till söndagens tävling fick jag ställa upp på startplattan. Dock fick jag starta i sista startled eftersom jag inte hade någon träningstid. Efter två varv hade jag kört upp mig genom fältet och slogs om andraplatsen när jag plötsligt tappade effekt ut ur opelkurvan på andra varvet. Jag rullade åt sidan och bröt tävlingen. I efterhand har det visat sig att kolven hade brustit mellan kolvringarna med skador på cylinderväggen som följd. Därför är det nog tyvärr slutåkt i 500cc-klassen för mig under resten av säsongen.
Turligt nog hade Tomas Sandström och MC-Collection varit snälla nog att ställa en blå/röd Ducati TT1:a till mitt förfogande. Hojen i sig förtjänar en närmare presentation här i bloggen men det tar vi ett senare inlägg. Jag provkörde även den under fredagsträningen och Tomas och jag gjorde lite justeringar av åk-position m.m. för att det bättre skulle stämma med min körstil. Lördagskvalet gick i regn och de tio år gamla regndäcken, ursprungligen avsedda för supermotard, ingav inget förtroende. Förmodligen var de för veka i stommen i förhållande till Ducatins vikt för det kändes som om jag var på väg att vurpa i varje sväng. Det blev dock en plats mitt i det 24 man starka fältet innan kvalet var över. I lördagsracet kämpade jag mig upp till spets för ett kort ögonblick någonstans mitt i loppet. Då la Klas Erkisson i en högre växel på sin ESW och lämnade oss andra bakom sig att göra upp om andraplatsen. Efter en kul kamp med två andra förare lyckades jag lägga beslag på andraprispokalen. Tyvärr visade sig att packboxen i höger gaffelben tryckts ur sitt spår av belastningen under något av de sista varvet och sölat ner hela hojen med gaffelolja. Då några reservdelar till den exklusiva Marzocchi M1R-gaffeln inte fanns tillgängliga i depån var det färdigkört för helgen även på denna hoj.
I den för året nystartade klassen klassen Classic Superbike hade jag blivit ombedd av kompisen Ralf Lisell att ställa upp med hand nybyggda Kawasaki ZXR 750 från 1993. Den är i stort sett helt standard i nuläget men under utveckling och Ralf ville ha lite input från mig gällande fjädringen. Jag är sällan svårflörtad när det gäller möjligheten att köra hoj på tävlingsbana och anammade erbjudandet. Dock blev jag genast varse att hojen saknade styrdämpare under det första träningspasset. En sådan modern och effektstark hoj kan inte tas till gränsen utan styrdämpare men tacksamt nog kom Henrik Roos som en räddande ängel och lånade oss en Öhlinare över helgen.
Snabbt konstaterade jag att den införskaffade bakstötdämparen var knallhårt uppsatt och hojen ville därför närmast studsa genom kurvorna. Dessutom mattades frambromsen betänkligt och efter 6-7 varv i lite inspirerat tempo drog jag bromshandtaget in i styret. Eftersom det saknades tid och möjlighet att byta bakfjäder och eftersom byte av belägg och bromsvätska bara delvis avhjälpte bromsproblemen, snurrade jag runt med Kawan under resten av helgen mest för nöjes skull. Om man har en racerbana och en hoj till sitt förfogande vore det väl synd att inte utnyttja denna möjlighet, eller hur?
På återhörande!
/Björn