I söndags var det dags för premiär för Svenska Endurance Cupen.
Endurance är en tävlingsform inom road racing där ett lag bestående av två eller tre förare ska köra en och samma motorcykel flest antal varv under ett förutbestämt antal timmar. I VM förekommer 24-timmarstävlingar men i den svenska upplagan nöjer man sig med 6-timmars race.
Endurance var stort i norden för ungefär 5-8 år sedan med ett 30-40 tal olika lag i två olika divisioner. Tyvärr tog finanskrisen död på intresset och den senaste svenska endurance-tävlingen mig veterligen gick av stapeln på Karlskoga för två år sedan där jag hade förmånen att få vara med i det vinnande laget, Alternativ 1, tillsammans med Tom North och Peter Lindén.
Nu har ett antal eldsjälar med bl.a. Stefan ”Humlan” Bernström och Patrik Bergsman i spetsen ordnat med en nystart av serien som avgörs över 4 deltävlingar under 2016.
För egen del passade premiärtävlingen på Linköpings motorstadion perfekt in i mina TT-förberedelser eftersom den typen av långdistansrace är precis vad man behöver i uppladdningen inför 4 varv i rad runt Mountain Course på Isle of Man. Alternativ 1, MC-firman som är Honda-, BMW- och KTM-försäljare i Kalmar, ordnade fram en Honda CBR 600 i nära nog standardskick med några år på nacken genom snälle Nicklas Karlsson. Dessutom ställde Alternativ 1 upp med två av sina snabbaste anställda, Jonas Lenander & Karin Gustafsson som förste och andrechaufförer. Tredjeförare blev jag. Som mekaniker hade vi Anders, Matti, Danne och Brolle, VM-härdat folk som bl.a. skruvat i Le Mans 24-timmars i Frankrike. Camilla skötte markservicen i teamet.
Jag sammanstrålade med Kalmariterna på torsdagskvällen i depån dit de tagit sig med Jonas och Camillas förnämliga racebuss i fullsize-format. Då väderutsikterna var tveksamma inför helgen var det inte dumt att ha tillgång till en så ändamålsenlig bas. Söndagsmorgonen började med förarmöte. Parallellt med lagen i enduranceklassen fanns det en separat stafett-klass. Stafettklassen skapades för en handfull år sedan när enduranceklassen var på väg att tyna bort och utgör ett bra komplement för dem som vill prova på att köra i en 6-timmars tävling men som inte är beredda att ta steget fullt ut och göra det på en och samma hoj som endurancereglementet föreskriver. Stafettens fördelar är att varje förare i ett lag kör på sin egen hoj och därmed slipper man hela utmaningen med att tanka, meka och byta däck på tid. Istället flyttar man bara över transpondern till nästa förares hoj vilket betyder att man sparar väldigt mycket tid vid varje depåstopp och har möjlighet att optimera körning och strategi på ett helt annat sätt än vid endurance. För oss som gillar att göra saker på det svåra sättet som t.ex. landsvägsracing utan genvägar är det dock endurance som gäller…Smiley wink
Nåväl, kvalet drog igång vid niotiden på en bitvis fuktig bana. Vi gjorde oss dock inte besväret att byta bort slicksen som satt på utan halkade runt några varv var och en i stillsamt tempo vilket gav oss en slutlig tolfte plats i startordningen om jag minns rätt. Jag fick nöjet att ta starten. Att genomföra en riktigt Le Mans-start där man springer tvärs över banan innan man kastar sig upp på hojen och drar iväg är något speciellt. Det är rätt mycket som kan gå fel på vägen men jag lyckades väl och var trea in i första böj. Jag tappade dock omgående ett par, tre placeringar medan jag kände mig för på den nya hojen. Vi hade valt att starta på regndäck då det kommit en skur innan start. Det är något år sedan jag körde på regndäck senast men så småningom byggde jag upp förtroendet för däcken och den nya hojen. Efter ett tjugotal minuter började det uppstå ett torrspår och när jag lämnade över hojen till Jonas efter en timmes körning var hela banan torr. Vi låg då tvåa totalt men eftersom vi bytte bort regndäcken mot slicks i samband med tankningen passerades vi av en hel hög stafettlag under tiden.
Jonas körde ca. 25-30 min och lämnade sedan över till Karin som envetet snurrade på ungefär lika länge. Jag har egentligen ingen riktig koll på hur vi förhöll oss till de andra endurancelagen i det här skedet av racet men lag ”Antikrundan” var nog snabbast av oss tills de stöp i nya kurvan. När jag kom ut för mitt andra pass var banan helt torr och även om temperaturen inte kan ha varit mycket högre än tio grader lyckades jag hålla värme i slicksen. De omönstrade däcken gav en helt annan feedback än de sladdriga regndäcken och jag fann med ens att bakstötdämparen var i mjukaste laget i förhållande till gaffeln. Åker man endurance med originalfjädring på lånad hoj är det bara att gilla läget och jag började trivas bättre och bättre på Hondan. Gladast av allt var jag nämligen för att högerhanden verkade fungera utan känselbortfall. Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag var lite bekymrad inför helgen av den anledningen. Att jag körde i tjocka vinterhandskar för att dämpa vibrationerna kanske förbättrade situationen. Allt flöt på så fint att jag kunde köra slut på hela tanken och jag tvingades därmed in i depå efter en dryg timme.
Jonas och Karin gjorde sitt jobb och när jag gick ut på min tredje stint var vi ledning i endurancet. Så dags hade dock vädret försämrats och jag var tillbaka på regndäck och den här gången med nederbörd vilket försvårade sikten och varvningarna av hojarna framför. Perfekt träning i att köra mjukt och utan misstag. Vi hade en ganska stor ledning och jag körde på differensen till laget bakom som jag fick från Anders som troget stod vid depåmuren med depåtavlan. Efter ytterligare drygt en timme på banan hade jag förbrukat ännu en tank och kunde lämna över styret till Jonas som malde på i 40 min innan vi växlade över till Karin som fick ta målflaggan som segrare.
Vårt ganska hastigt hopkomponerade lag i Alternativ 1:s regi hade helt otippat vunnit endurancet efter att ha tillryggalagt 270 varv under de 6 timmarna. Vi vann med en segermarginal på 17 varv ner till tvåan ”Scuderia Corsa Clavicola” som i sin tur var 3 varv före ”Antikrundan” i mål. Vi var inte snabbast varvtidmässigt men vi hade bevisat för oss själva att vår strategi lönade sig där vi strävat efter att mala på och göra så få misstag som möjligt. I stafettklasen tog ”Team CAT Nordic” en dominant seger.
Det här var min sista ”shake down” på bana inför allvaret på Isle of Man. Tack alla inblandade, arrangörer och konkurrenter, för en kall och blöt men kul och nyttig dag på Sviestad! På återhörande!
/Björn