Igår eftermiddag kom jag och min pappa Lasse hem från en tolv dagar lång vistelse i Spanien där vi befunnit oss med anledning av försäsongstester med vår BMW S1000RR. Innan jag redogör för den senaste resan väljer jag dock att backa bandet en månad för att berätta något om slutsatserna från testerna i vi gjorde på Almeriabanan i februari. Som ni som följer mig regelbundet redan känner till blev ju fjolårssäsongen ordentligt stympad på grund av skada och inte alls det lärdoms- och utsorteringsår som det var tänkt med den nya BMW:n. Därför har jag och teamet tagit ett extra djupt tag inför 2018 och satsat hårdare på försäsongstester än någonsin tidigare.
Det betydde att jag och min mekaniker Dan reste med ”32-racing” till Almeria i mitten på februari för 6 dagars körning. Med på eventet var även Jocke Jansson från FJ Racing som är vår fjädringsansvarige i teamet. Vädret var torrt men kallt på förmiddagarna vilket resulterade i att vi oftast hoppade över det första passet för att ge solen en chans att bygga upp temperatur i asfalten. Summa summarum fick vi ändå ihop många värdefulla mil. Körtekniskt fick jag en del värdefulla tips om hur man ska hantera 200hk fördelat på 1000cc från Sveriges i nuläget främste RR-pilot, nämligen Öhlins testförare och VM-härdade Christoffer Bergman som var där som körcoach. Det handlade främst om att åka en växel lägre än vad jag normalt ville göra. Tvärtemot vad man skulle kunna tro inte så mycket för att få speed ut ur böjarna, utan mest för att få BMW:n att styra in som den borde. Beträffande hojen gick den som en klocka fram till näst sista dagen då den gick ned i default-läge och gav i från sig underliga felkoder. Min elektronik-guru Dan lyckades dock lista ut att det rörde sig om ett defekt E-gashandtag och efter byte av detta fungerade allt. Chassimässigt träffade Jocke väldigt rätt redan förra säsongen men efter att ha läst av fjädringsloggningen valde han att shimsa om framgaffeln under en av kvällarna för att få den att jobba lite mjukare över hela slaget.
Jocke och Dan shimsar om gaffeln.Med erfarenheterna från Almeria i bagaget såg jag fram emot nästa spanska test i slutet av mars. Det utgjordes av 3 dagar på banan i Aragon där Superbike-VM för övrigt ska köra sin nästa deltävling, följt av 3 dagars körning på Valenciabanan där Moto-GP traditionsenligt har sin säsongsavslutning sedan drygt femton år tillbaka. Två banor av absolut världsklass som jag sett många gånger på TV men aldrig beskådat i verkligheten. BMW:n hade fått stanna kvar i Spanien sedan förra resan och när jag och pappa, som denna gång var med mig som mekaniker och allt i allo, lastat av den på kvällen innan första träningsdagen och installerat oss i depåboxen fick det bli en allmän översyn och rengöring så att allt skulle vara fräscht till dagen efter.
Vädret är en viktig faktor för bra varvtider i roadracing men tyvärr var det precis som vid Almeria-testerna ganska svalt på förmiddagarna och dag två gjorde dessutom en nattlig regnskur att jag helt hoppade över förmiddagens tre pass för att inte riskera en onödig krasch på kalla däck. Lägg till detta en ihållande stark vind över det karga landskapet som gjorde vissa banpartier lite extra vanskliga och som också medförde att träningarna drabbades av en hel del krascher bland det 140-talet förare som var där. Främst i banans högersvängar då det var svårast att hålla temperaturen i framdäckets högersida. Jag körde dock med hyggliga marginaler och klarade mig utan incidenter under alla tre dagar, mån som jag var om att allt skulle var helt inför Valencia. Jari Tuovinen, svensk mästare i Superbike och researrangör, förklarade en del nyttigheter om hur jag skulle använda bakbromsen för att bemästra sladdarna och hålla ner framhjulet i utgångarna utan att behöva släppa gasen och efter lite övning blev jag allt bättre på att använda det till min fördel. Det här är problem som jag inte ställts inför i samma utsträckning på de mindre och effektsvagare cyklar jag kört tidigare i karriären men nödvändigt att behärska för att få till bra tider med BMW:n.
Ricardo Tormo, spansk stjärna i 50cc och 80cc på 70-talet, har fått ge namn åt banan i Valencia.Efter en transportdag mellan banorna blev det så dags för debut på Valenciabanan. Nu visade sig äntligen Spanien från sin bästa sida och temperaturen låg mellan 21-28 grader under hela tiden. Valencia är en extremt teknisk bana med många tvära svängar som sitter ihop vilket betyder att man befinner sig under nerlägg så gott som hela tiden och oftast på hård gas eller full broms. Jag som egentligen är bäst på snabba banor med högfartskurvor lyckades ändå snabbt hitta ett fint flyt på banan då den är väldigt rytmisk och med många sena apex. Tyvärr varade glädjen bara tre pass innan vi upptäckte en spricka i grenröret till raceavgassystemet i titan som jag använder. Teemu, en finsk mekaniker som skruvar i Moto-GP och som därför bor i Spanien, visade sig dock ha ett begagnat system i sin verkstad 25 mil bort. Det var bara för mig och pappa att sätta oss i hyrbilen och köra de 50 milen tur och retur för att köpa det, eftersom jag bedömde att jag inte har råd att missa någon körning med BMW:n om jag ska lära mig att behärska den. När vi äntligen var tillbaka i depån vid tio-tiden på kvällen så var det bara att börja skruva innan vi tillslut fick vika ner oss en stund efter midnatt för att istället köra hem till hotellet för lite sömn. På morgonen efter färdigställde vi det sista och till lunch var jag tillbaka på banan.
Det gick allt bättre för varje pass jag körde och under tredje och sista dagens eftermiddag satte jag flera 1:39-tider med 1:39:5 som personbästa vilket jag var otroligt nöjd med eftersom det fortfarande genomfördes med hyfsat god kontroll och utan några våldsamma tok-chansningar enbart i syfte att få till ett enda bra varv. Visserligen hade jag dock sparat på däcken så att jag kunde unna mig fräscha däck inför de sista tre heaten. Det är nog svårt för den oinvigde att förstå hur hårt däcken slits när man försöker åka riktigt fort med närmare 200 hk på bakhjulet. Efter ett 20-minuters pass har bakdäcket gett sitt bästa när det gäller grepp. På en bana som Valencia som frestar extra hårt på däcken är bakdäcket helt slut efter tre pass om man inte har gjort sig besväret att vända det på fälgen efter två pass efter som vänstersidan slits hårdast. Då kan man få ut även ett fjärde 20-minuterspass innan gummit är så gott som helt bortslitet ner till korden på ytterkanterna. Fram törs man inte vända däcken men hållbarheten är, åtminstone för mig, något bättre och jag fick därför ut 6-8 pass beroende på hur hårt jag pushade in i böjarna. Det kostar att ligga på topp brukar det ju heta…
Nåväl, sammanfattningsvis har jag lärt mig massor om att närma mig gränsen för vad BMW:n klarar av under den här våren. I veckan kommer den hem till Sverige med fraktfirma och sedan återstår det några sena nätter i garaget för Dan, Henric, Håkan, Tomas och pappa innan BMW:n är nerplockad ombyggd i slutgiltigt TT-skick. Motorbyte ska genomföras, 24-literstanken ska monteras, kåpor med årets sponsorer ska monteras, allt ska mätas upp, dras åt och najjas etc. Själv har jag ett träningsläger kvar och det kommer gå av stapeln i Slovakien i slutet av April. Men då är planen att jag istället ska köra min Honda CBR600 som jag ska ta med till Isle of Man i sommar som komplement till BMW:n. Den har inte varit igång på ett par år och behöver dammas av och köras in.
Men mer om det senare…
På återhörande!
/Björn
