Som vanligt har jag jämnt skägg med att hinna med uppdateringar mellan allt som ska fixas innan avfärd till ön, men nu är tiden åtminstone kommen för lite mer info kring mina körförberedelser så här långt…
Det går inte att vila sig i form inför ett TT och en av svårigheterna med att komma väl förberedd körmässigt är att Isle of Man TT går av stapeln så tidigt på säsongen. För oss nordbor gäller det att hitta de körtillfällen som bjuds eftersom vår säsong här hemma brukar börja runt månadsskiftet april/maj.
På mc-mässan i januari kom jag att språka med Anders Christansson och det visade sig att han och hans kompis Kenneth Borén var i behov av en tredjeförare i sitt team B.E.R.T 1 till årets första endurance-tävling som ägde rum på Knutstorp 1 maj. För er som inte känner till tävlingsformen så går det ut på att två eller tre chaufförer ska ta en och samma motorcykel så många varv som möjligt runt en bana på en förutbestämd tid. Vanligtvis kör vi 6h tävlingar i Sverige men i VM där det mest kända loppet är Le Mans kör man enda upp till 24h. Byte av chaufför sker i samband med de tankstopp som man ändå måste göra under tävlingens gång. Anders berättade att grabbarna ämnade köra en nyinförskaffad BMW S1000RR från 2012, d.v.s. snarlik den jag har och om jag ville fick jag gärna vara med och köra på deras hoj.
Detta var ett ypperligt tillfälle för mig att träna körkondition eftersom det skulle betyda att jag skulle kunna köra ca. 1 timme i sträck innan jag behövde gå i depå för tankning så jag tackade omedelbums ja. Ett bättre sätt att förbereda sig på hemmaplan inför TT än att köra endurance går inte att hitta. En vanlig bandag eller en SM-tävling innebär oftast bara korta pass under 20-30 minuter på banan i ett sträck, vilket inte är till mycket hjälp när jag måste förbereda mig på att orka uppåt 2 h i ett sträck under Senior och Superbike-racen som går över 6 varv på TT.
Den 1:e maj rullade jag in på Knutstorps motorbana utanför Helsingborg. Kenneth och Anders hade kommit ner från Stockholm kvällen före och gjort i ordning depåboxen ihop med Kenneths bror som snällt nog skulle hjälpa oss att tanka under dagen. Tyvärr skulle Knutstorpstävlingen bara gå över 4½ timme men Anders och Kenneth hade förberett mig på att de nog inte ville köra mer än 35-40 min i sträck för att kunna behålla skärpan under sina körpass, så jag skulle få ett par rejäla svängar i sadeln i alla fall.
Dagen inleddes med ett 45 min långt kval och Kenneth gick ut först men kom in efter bara ett par varv. Det visade sig att gasvajrarna hoppat ur sina positioner inne vid trottelhuset. Det betydde att tank, luftburk m.m. behövde plockas av för att kunna åtgärda felet och trots en snabb mekanikerinsats från Anders och Kenneth så missade vi resten av kvalet och fick därför starta sist. Nåväl, nu gjorde inte det så mycket eftersom de kylslagna vädret ändå medförde att det lilla lätta tävlingsbatteriet trilskades vid våra startförsök. Vi valde med andra ord det säkra före det osäkra och startade med batterikablar från depån. Jag fick äran att köra första körpasset och eftersom jag aldrig kört på hojen tidigare tog det ett tiotal varv innan jag började bli lite kompis med hojen. Så småningom började jag arbeta mig upp genom fältet från min sistaposition. Efter 40 min fick jag dock svartflagg av tävlingsledningen. Det visade sig att vår transponder hade slutat fungera och därför fick vi inga varv registrerade på oss längre.
Arrangören hjälpte oss att tejpa dit en lånetransponder och sedan gav sig Anders ut på banan. Han låg och matade in varv stadigt och fint under 35-40 min innan han kom och lämnade över till Kenneth. Oturligt nog fick Kenneth problem med växellänkaget efter bara 20 min på banan och kom in i depån för åtgärd. Därefter stack jag ut på min andra ”stint” som ett körpass kallas på endurancespråk. Joakim Jansson, fjädringsguru på FJ Racing, hade vi dessförinnan konsulterat då vi upplevde fjädringen som lite för styvt satt. På 30 sekunder hade Jocke förvandlat hojen till en betydligt angenämare körupplevelse genom att skruva lite på justeringarna och mitt förtroende för hojen ökade för varje varv. Jag fick nu ett helt körpass på 66 min utan några bekymmer och trots att däcken började bli slitna fick jag till hyggligt anständiga varvtider även om det var mycket trafik på banan då startfältet var proppfullt.
Lagom matt i kroppen kom jag in och lämnade över till Anders som fortsatte att mala på i ett bra och jämt tempo. Kenneth hade, trots att han inte hade fått köra särskilt länge under sin tidigare stint innan problemen med växelspaken uppstod, ändå varit generös nog att lämna över sin avslutande körning till mig för att jag skulle få så mycket åkträning som möjligt. Vi började förbereda oss för tankning och förarbyte när det blev en saftycar-situation ute på banan. Dessvärre visade det sig att det var Anders som ”highsidat” ut ur vänstern efter hårnålen. Tävlingen avslutades alltså 45 min innan målgång för vår del med att vi fick kast in handduken. Hojen hade fått en del stryk i landningen och Anders var avförd till sjukstugan med ambulans för observation. Dessbättre klarade han sig utan brott även om han var ganska blåslagen.
För teamets del blev det alltså inte riktigt som vi hade hoppats med en del teknikstrul och en avslutande krasch som gjorde att vi aldrig fick ta målflagg. För egen del hade jag dock fått ut precis det jag hoppats på genom ett par ordentliga körpass på en fysiskt krävande bana. Oerhört värdefullt för mig i mina TT-förberdelser. När ekonomin skulle göras upp efter tävlingen meddelade dessutom Kenneth att han och Anders inte vill ha något betalt av mig för min medverkan. Det var deras sätt att hjälpa mig med mina Isle of man-förberedelser menade de. Hatten av för dessa vänliga själar!
Ett stort tack till hela B.E.R.T-teamet, arrangörerna bakom Svenska Endurancecupen och alla medtävlare med sina team för en trevlig dag på banan!
På återhörande!
/Björn
P.S. Tack Sara för de fina bilderna du tog på oss och delade med dig av! D.S.