DET ÄR NÄRA NU…

Förra torsdagen var jag ju på Anderstorp och körde 6-timmars Endurance ihop med mina gamla vänner Kristoffer och Mikael. Vi körde några säsonger ihop för ca. tio år sedan men sedan dess har våra vägar på banorna bara korsats sporadiskt. Nu var de vänliga nog att släppa in mig i deras endurance-lag igen för att jag skulle få lite rejält med åktid i sadeln. Visserligen kör de en Aprilia RSV4-16, en modell jag inte har någon tidigare erfarenhet av. Även om jag kanske helst kört BMW S1000RR för att få så mycket erfarenhet som möjligt från modellen jag snart ska köra på Isle of Man, så var ändå det viktigaste att få några rejäla mjölksyrepass i sadeln. Sedan är det så klart alltid spännande att få köra en ny mc-modell man aldrig tidigare provat, speciellt som RSV4:an alltid fått bra kritik i fackpressen för sitt fina chassi.

Endurance som tävlingsform går ut på att minst två men max tre förare ska ta en och samma motorcykel så många varv som möjligt runt en bana inom en förutbestämd tid. Detta är den enda form av road racing som kan liknas vid en lagsport eftersom grenen annars ju kan sägas vara utpräglat individualistisk. I norden kör vi 6 eller 8 timmar medan det i VM körs som längst 24 h i sträck. På Anderstorp föregick tävlingen av en fri träning på tre kvart och därefter en tidsträning. Jag var först ut och kände mig för på banan med den för mig nya maskinen. Tror jag hann med runt 5 varv innan jag lämnade över till Mikael. V4-motorn var ganska annorlunda i sin karaktär och väldigt lättkörd i jämförelse med den radfyra som BMW:n är bestyckad med. Tidsträningen tog sin början och jag försökte pressa på lite men efter bara några varv valde jag att gå i depå för att försäkra mig om att däcktrycket verkligen var rätt. Upplevelsen var nämligen att det ville släppa bak så fort jag försökte gå på gas, precis om att trycket var för högt. Mekanikerna försäkrade dock att trycket höll sig inom toleranserna och jag insåg istället att jag nog var tvungen att kalibrera min hjärna och körstil efter endurancedäcken som har en mycket hårdare gummiblandning för att hålla länge, men som därmed inte erbjuder samma fäste som jag är bortskämd med annars.

Nåväl, Kristoffer utsåg i sin egenskap av teamchef mig att ta starten från den 31:a startposition vi kvalat oss till bland ett femtiotal team på startplattan. Startförfarandet i endurance går till enligt gammal ”Le Mans-sed”, vilket betyder att förarna radar upp sig på ena sidan av startrakan medan en mekaniker från varje team håller cyklarna på andra sidan. När flaggan sedan faller gäller det att springa tvärs över banan, kasta sig upp i sadeln, starta motorn och dra iväg. Ett kul tillvägagångssätt som gör att det långt ifrån alltid är det team som kvalat bäst som är först in i första böj. Baksidan är att det kan bli ganska stökigt de första varven, speciellt om man som jag startar mitt i fältet. Min ambition att hålla mig skadefri så här nära inpå TT-tävlingarna, gjorde att jag körde väldigt defensivt de första varven för att inte riskera att bli indragen i någon annan förares vurpa. Taktiken höll och allt eftersom trafiken glesnande runt omkring och jag började känna mig mer hemma på Aprilian kunde jag öka farten. En pacecar-situation under min första ”stint” gjorde att jag kunde sträcka ut bensinen till att räcka en timme och 15 minuter innan jag behövde gå i depå för tankning och förarbyte. Minns jag rätt låg vi strax utanför topp tio när jag lämnade över till Mikael.

Nästa körpass var incident-fritt och med öppna spjäll räckte nu bensinen bara till knappt 50 minuter i sadeln innan tanklampan började lysa. Det gjorde nu inte så mycket eftersom jag under nästan hela körningen hade besvärats av att gummihandtaget hade lossnat från vänster styrhalva och börjat glida av vilket gjorde att jag inte kunde belasta styret i vänsterkurvor och dessutom fick jag problem att nå kopplingshandtaget vid nedväxlingar. Vid tankstoppet fick mekanikerna försöka dra tillbaka det och säkra positionen med ett buntband vilket dock kostade oss ett antal extra minuter i depå.
Klicka på bilden för en större version

Det slumpade sig så att jag även fick ett tredje körpass på 20 minuter innan det blev dags ta målflaggan efter 6 timmar där vi till slut blev femma i vår klass. Någott vi i teamet var nöjda med efter omständigheterna. Frånsett gummihandtaget och några andra mindre problem under rejset hade de 6 timmarna trots allt gått relativt smärtfritt. För egen del fick jag precis det kvitto som jag hoppades på, d.v.s. att fysiken var tillräckligt god för att köra jämna varvtider under hela loppet. Enda orosmomentet beträffande kroppen inför Isle of Man är som jag tidigare nämnt i samband med träningslägren i Spanien att jag fortfarande blir tröttare i nacken än vad jag brukar bli av den här typen av körning.

Efter Anderstorpsbesöket var det bara att åka hem för att fylla upp bilen med alla grejer som skulle skickas med till TT. Den gångna helgen ägnades sedan åt att lasta alla tusentals prylar på trailer nere i Småland som vi måste ha tillgång till under tre veckor på Isle of Man. På söndagskvällen när allt var klart sa kroppen till slut ifrån om att det fick räcka med all stress som den gångna månaden bjudit på för att få ihop alla lösa trådar. Jag valde att ta huvudvärken på allvar och ställde in mina planer för de närmaste dagarna och ägnade istället början av den här veckan åt att försöka äta och sova ordentligt för att komma ikapp mig själv. En hel del onboard-varv från Isle of Man framför TV:n har det också blivit så klart för att försöka hitta några sekunder till här och där.

Nu när alla förberedelser och allt stök äntligen är i hamn känns allt väldigt bra och jag är grymt ivrig över att få komma över till Isle of Man för att än en gång få sätta tänderna i Mountain Corse, allmänt betraktad som världens svåraste utmaning inom motorsporten.

På återhörande!
/Björn

FOTO: Fredrik Eklöf (wastegate.se) och Kristoffer Mikklas